Det jag ser i spegeln före en dejt

På den här svartvita bilden står jag framför den stora spegeln i mitt sovrum i Stockholm, i bh och stringtrosor av svart spets, med klänningen fortfarande i handen. Jag hade tjugo minuter kvar innan jag skulle iväg och träffa en man som jag skulle se för tredje gången, och jag visste mycket väl hur kvällen skulle sluta. Min väninna Elin, som hade kommit förbi för att låna mig ett par örhängen, tog bilden över min axel utan att jag märkte det. Jag ler på den, men det bilden inte visar är vad som pågick i mitt huvud precis innan.

Inför en sådan dejt finns först ritualen. En lite för varm dusch, en skrubb på benen, och sedan krämen som jag masserar in länge på låren, höfterna och axlarna, tills huden är mjuk överallt där han kan tänkas lägga handen. En droppe parfym bakom örat, en till i urringningen, där jag vet att han kommer att leta efter den. Sedan underkläderna: den kvällen var det det svarta spetssetet, med smala axelband och stringtrosor som inte döljer särskilt mycket av min rumpa, och det är helt avsiktligt.

Och sedan kommer spegeln. Vid 36 är min kropp inte längre den jag hade som 25-åring, och i kvällsljuset ser jag allt. Jag ser det lilla ärret på magen, precis under naveln. Jag ser att min byst inte är helt symmetrisk, eftersom den vänstra alltid har varit lite generösare än den högra. Jag ser de bleka bristningarna på höfterna, den lilla rundningen ovanför trosornas resår, allt det som retuscherade bilder så noggrant suddar bort.

Vissa kvällar dyker tvivlet upp just där, helt utan förvarning. Jag vänder mig om för att titta på rumpan över axeln, jag drar i spetsen och ställer mig alltid samma fåniga frågor: kommer han att se ärret? Kommer det att svalka honom när klänningen åker av? Och sedan, oftast, kommer jag att tänka på en man och en mening.

✦

Det var två år sedan. Jag träffade en man som jag verkligen gillade, en lång och lugn mörkhårig man som jobbade i Västerås, och den kvällen, hemma hos mig, visste vi båda att det skulle bli vår första natt. Jag var så nervös att jag hade behållit morgonrocken knuten ända upp till halsen, satt på sängkanten, och i stället för att kyssa honom räknade jag upp allt jag inte gillade med mig själv. Ärret, höfterna, den osymmetriska bysten: han fick alltihop, i tur och ordning. Han lyssnade ända till slutet utan att le, och sedan satte han sig på huk framför mig och lade båda händerna på mina knän.

Han sa: ”Klara, när jag äntligen får titta på dig utan den där morgonrocken tänker jag inte leta efter fel. Jag kommer att se en fantastisk kvinna som vill ha mig, och det är det mest åtråvärda som finns.” Sedan knöt han långsamt upp skärpet, utan att släppa mig med blicken, och morgonrocken gled ner från mina axlar. Resten tänker jag inte berätta, men jag tänkte inte på mitt ärr en enda gång under hela natten, och inte på särskilt mycket annat heller. Dagen efter hade jag ett sugmärke precis ovanför höften, mitt på de bristningar som jag hade presenterat för honom kvällen innan, och jag tog det som ett väldigt tydligt svar.

Sedan dess, när jag tittar på mig själv före en dejt, försöker jag se mig med hans ögon i stället för med mina egna, som är fulla av omdömen. Jag ser mig själv som någon som en man ska upptäcka i kväll, som kommer att bli lite andfådd när han drar ner mitt blixtlås och som kommer att vilja röra vid mig långt innan klänningen ligger på golvet. Det låter löjligt enkelt, men det förändrar helt hur jag står framför spegeln.

✦

De svarta underkläderna på bilden valde jag inte för att dölja någonting. Jag valde dem för att de framhäver det jag gillar med mig själv: kurvan på höfterna, min tydliga midja, början på bysten som balconette-bh:n lyfter precis lagom mycket. Ovanpå har jag en helt enkel svart klänning, rak, nästan pryd, och det är just den kontrasten som jag tycker om. Under hela middagen är jag den enda som vet vad som finns under, och han vet det inte än.

Skorna tar jag på mig sist, sittande på sängkanten. Den kvällen var det svarta sandaletter med smala klackar och en liten rem runt fotleden, och kvällen innan hade jag målat om tånaglarna i rött. När jag väl står upp går jag inte längre på samma sätt: klackarna får mig att svanka, klänningen spänner lite över rumpan, och jag känner det vid varje steg på väg ner mot tunnelbanan. Männen jag möter känner det tydligen också.

För sanningen är att när jag känner mig åtråvärd, så blir jag det. Det är inte hur fast min rumpa är eller hur symmetrisk min byst är som får huvuden att vända sig på uteserveringen, det är energin jag utstrålar när jag trivs i min kropp. En man klär inte av dig med en linjal i handen, han klär av dig för att du ser ut att vilja det.

✦

För några månader sedan fick jag det bekräftat i hallen i en lägenhet på Strandvägen. Mannen jag hade ätit middag med tog sig inte ens tid att tända lampan: han lutade mig försiktigt mot dörren, letade efter blixtlåset på min rygg och drog ner det i ett enda drag. Klänningen gled ner till fotlederna, och jag stod framför honom i klackar och röd spets, den som jag hade köpt särskilt för den kvällen.

Han stannade tvärt. Han tog ett steg bakåt för att långsamt titta på mig, från axlarna ner till fotlederna, och sedan sa han bara ”wow”. Därefter såg han upp i mina ögon igen och lade till, mycket lägre: ”Du är fantastisk.” Inte ”du har en snygg kropp”, inte ”du är het”, utan fantastisk, hela jag. Jag får fortfarande rysningar när jag skriver det, och för ordningens skull tillbringade min klänning natten på golvet i hans hall, bredvid mina klackskor.

✦

Så ja, det finns fortfarande kvällar med tvivel, kvällar då jag tycker att jag är medelmåttig och skulle vilja ändra på saker. Då andas jag djupt, tittar mig själv i ögonen i stället för att granska höfterna, och upprepar samma mening för mig själv: i kväll får en man chansen att upptäcka mig, och jag får chansen att njuta av det.

Kvällen då bilden togs drog jag på mig klänningen, knäppte sandaletterna, föste ut Elin och hennes kommentarer genom dörren och släckte i sovrummet. Jag tänker inte berätta hur kvällen slutade. Jag säger bara att jag kom hem morgonen efter med hans skjorta på mig och klänningen hopknycklad i väskan, eftersom den inte riktigt var presentabel längre.

Det är alltså det jag ser i spegeln numera: inte en lista med fel, utan en kvinna som ska på dejt. Och om en man ägnar kvällen åt att leta efter mina bristningar har han verkligen inte förstått någonting av programmet.

✦ ✦ ✦

En historia till?

Jag berättar också…

Natten han missade sista tåget hemEtt första glas med Johan från C-Date som skulle förbli helt oskyldigt. Men så missade han sista tåget, mina nya stövletter gjorde ont som tusan och han erbjöd sig att ta hand om mina fötter. Morgonen efter gick jag inte riktigt rakt.