Natten han missade sista tåget hem

Den här bilden på mina ben tog jag en fredagsmorgon, liggande på sängen, dagen efter en första dejt som inte alls blev som jag hade tänkt mig. Att jag lade dem så hade ingenting med estetik att göra: det var helt enkelt den enda ställning där jag kände mig någorlunda okej. Jag hade träningsvärk ända upp i låren och gick som om jag hade vandrat i åtta timmar. Ändå hade jag kvällen innan bara tänkt gå ut och ta ett glas.

Allt hade börjat två veckor tidigare på C-Date, där jag hade matchat med Johan, en 38-årig ingenjör som bodde i Uppsala och som enligt profilen var 188 centimeter lång. Sedan dess hade vi skrivit till varandra nästan varje kväll. I början var det roliga och lätta meddelanden, men ju fler dagar som gick, desto lekfullare och betydligt rakare blev de. En kväll, när vi pratade om vad vi gillade i sängen, skrev han att han var ”typen som tar god tid på sig”. Just då tyckte jag att det lät gulligt. I efterhand borde jag ha tagit det som en varning.

Efter de två veckorna bestämde vi oss för att ses på riktigt. Vi stämde träff en torsdagskväll på en bar nära Centralen i Stockholm, eftersom han skulle komma med tåget. Till tillfället plockade jag fram min tajta svarta klänning, den som slutar mitt på låret och som ger mig en rumpa som mina väninnor kallar ”olaglig”, och en bh som lyfter precis lagom mycket. På fötterna hade jag mina nya mockastövletter med klack, helt fantastiska och, skulle det visa sig lite senare, två storlekar för trånga över tårna.

✦

När jag kom fram väntade han redan vid bardisken. Han var lång, med breda axlar, en vit skjorta med uppkavlade ärmar och enorma händer som låg platt mot träet. Jag tittade på hans händer två sekunder för länge, han märkte det och log. Själv generade han sig inte heller: hans blick gled nerför min klänning, mina ben, ända ner till stövletterna, innan den lugnt vandrade tillbaka upp till mitt ansikte. Vi kramade om varandra, och under kramen hamnade hans hand i svanken på mig, inte riktigt på rumpan, men inte direkt någon annanstans heller.

Det första glaset ledde till ett andra, och sedan ett tredje. Vi pratade om allt och mest om ingenting, och under bordet släppte hans knä aldrig mitt. Vid ett tillfälle korsade jag benen och klänningen gled upp några centimeter. Jag drog inte ner den igen, och jag såg honom tappa tråden mitt i en mening.

✦

Vid elvatiden kastade han en blick på mobilen och bleknade: hans sista tåg till Uppsala gick strax efter halv tolv. Vi sprang hela vägen till Centralen, jag i klackar på trottoaren medan jag förbannade honom mellan skrattattackerna. Självklart tog vi fel uppgång, och vi kom upp på perrongen precis lagom för att se tåget rulla iväg. Nästa gick inte förrän vid sextiden på morgonen.

Jag hade ont i fötterna, jag var andfådd och jag hade tre glas innanför västen. Så jag föreslog att han kunde följa med hem till mig, tio minuters promenad bort på Kungsholmen, och påpekade att jag hade en soffa. Han upprepade ”en soffa” med ett litet leende, och jag bekräftade. Vi visste båda två mycket väl att han inte skulle sova där.

✦

När vi kom hem var det jag som sjönk ner i soffan och meddelade att jag inte längre kände mina fötter. Utan ett ord gick han ner på knä framför mig och drog ner blixtlåset på min vänstra stövlett alldeles långsamt, och sedan på den högra. Han tog min bara fot i handen, och den fick plats i sin helhet. När han förde tummen under fotvalvet och tryckte precis där det gjorde ont, slank det ur mig ett litet stön som inte längre hade särskilt mycket med tårna att göra. Sedan gled hans händer uppför min fotled, vidare längs vaden, ända till knävecket, och hela tiden såg han mig rakt i ögonen. När han frågade om jag fortfarande hade ont svarade jag att nej, inte alls längre.

Min svarta klänning hamnade till slut på golvet i hallen, och mina trosor hittade jag först dagen efter, bakom elementet.

Resten tänker jag inte berätta i detalj. Jag kan bara säga att han inte hade ljugit om någonting i sin profil, varken om sin längd eller om att han gillade att ta god tid på sig. Och när jag pratar om storlek tänker jag inte bara på hans 188 centimeter: hans händer gav, när allt kom omkring, en ganska bra föreställning om resten. Vid tvåtiden på natten dunkade grannen ovanpå i golvet, för första gången på fyra år. Lite senare slutade jag helt enkelt att räkna.

✦

När hans väckarklocka ringde klockan fem gick jag upp för att koka kaffe åt honom, och benen började darra, bokstavligen. Jag fick hålla mig i diskbänken medan han skrattade högt från sängen, och sedan satte jag mig på köksstolen, väldigt, väldigt försiktigt. Jag följde honom till Centralen i sneakers till det första morgontåget, och de där stövletterna har jag aldrig haft på mig igen.

När jag kom hem lade jag mig igen, korsade benen i luften för att avlasta låren och tog den här bilden, med ett leende som jag inte lyckades sudda bort.

Vi sågs flera gånger efter den natten, både i Stockholm och i Uppsala. Det blev aldrig något seriöst, och det var helt i sin ordning, men varje gång han kom ner ordnade jag det så att jag inte hade något inplanerat dagen efter som krävde att jag gick särskilt långt.

Sensmoral: att missa tåget kan ibland vara det bästa som kan hända dig. Och köp stövletter i rätt storlek.

✦ ✦ ✦

En historia till?

Jag berättar också…

Det jag ser i spegeln före en dejtTjugo minuter innan jag ska gå, i svart spets framför spegeln, kommer alltid det där ögonblicket av tvivel. Sedan minns jag en man som knöt upp min morgonrock och berättade vad han egentligen tänkte titta på. Jag tänkte inte på mitt ärr en enda gång den natten.