Bartendern som låste baren för mig klockan två

På den här bilden ligger jag på mage i sängen, i ett petrolblått linne av satin och pyjamasshorts, med fötterna korsade i luften och en tidning uppslagen framför mig. Låt dig inte luras av min flitiga min: i tjugo minuter hade jag läst om samma sida utan att komma ihåg ett enda ord. Det var en lördag vid lunchtid, jag hade sovit drygt fem timmar, och på mage var den enda ställning där jag verkligen mådde bra. Kvällen innan hade en bartender låst sin bar för min skull klockan två på natten.

✦

Vi kan kalla honom Matteo, det är förstås inte hans riktiga namn. Han jobbade på min favoritcocktailbar på Södermalm, ett sådant ställe med dämpat ljus, läderfåtöljer, jazz i bakgrunden och flaskor uppradade ända upp till taket bakom bardisken. Jag gick dit ofta på kvällarna efter jobbet, ensam eller med en väninna, för att varva ner över ett glas innan jag åkte hem.

Han hade börjat där i september, och jag lade märke till honom redan första torsdagskvällen. Lång, mörkt hår lätt bakåtkammat, en svart skjorta med uppkavlade ärmar under bartenderförklädet och underarmar som jag tittade på medan de arbetade lite för länge. När han gjorde en cocktail hade varje rörelse något hypnotiskt över sig: barskeden som snurrade i röringsglaset, apelsinzesten som han pressade mellan två fingrar ovanför glaset.

Den kvällen beställde jag en Negroni, och han gjorde den perfekt, inte för besk, precis i balans. När han räckte mig glaset nuddade våra fingrar varandra en sekund längre än nödvändigt. Han log, sa ”salute” med en lätt italiensk brytning, för han kom från Milano, och jag tackade och rodnade som en tonåring.

Under de följande tre veckorna gick jag tillbaka minst en gång i veckan, alltid på torsdagen eller fredagen, och han var alltid där. Vi började prata mer, små stulna samtal mellan två beställningar. Jag fick veta att han hade flyttat från Milano några år tidigare, att han hade jobbat som bartender i fem år och att han gillade god whisky och jazz. Själv kom han ihåg allt: vad jag drack, om jag såg trött ut efter en tung dag, vilken färg som klädde mig. Det var charmigt utan att någonsin bli påträngande, och jag kom på mig själv med att välja mina torsdagskläder med honom i tankarna.

✦

En fredagskväll i början av oktober gick jag dit med en ganska bestämd plan i bakhuvudet. Jag hade på mig min flaskgröna omlottklänning, den som knyts i midjan och glider isär över låret när jag sätter mig, och svarta pumps med smala klackar. Baren var full, men jag lyckades få en barstol vid disken. Matteo hade fullt upp, och ändå gled hans blick nerför klänningen varje gång han passerade mig, innan den gick tillbaka upp till mina ögon.

Vid midnatt började lokalen tömmas. Vid halv två var det bara jag kvar vid disken och ett litet gäng längst in som drack ur sina glas. Jag hade halvvägs dragit ut fötterna ur pumpsen och lät dem dingla på tåspetsarna, med fötterna mot fotstödet på barstolen, när Matteo kom och lutade sig mot disken mittemot mig och frågade om jag ville ha ett sista glas.

Jag frågade vad han rekommenderade. Han sa åt mig att vänta, provade sig fram i några minuter genom att smaka med ett sugrör, och sedan ställde han fram ett glas med gin, lime och en aning ingefära framför mig. Det var perfekt. När jag frågade vad drinken hette svarade han att den inte hade något namn, eftersom han just hade hittat på den åt mig. Vi tittade på varandra länge utan att säga något, och luften mellan oss hade blivit betydligt tjockare.

Han lutade sig över bardisken, så nära att jag kände hans parfym, sa att han stängde om tjugo minuter och frågade om jag hade några planer efteråt. Hjärtat började slå alldeles för fort, jag svarade nej, och han sa bara: ”Bra. Stanna kvar, då.”

✦

Jag såg honom vänligt men bestämt visa ut de sista gästerna, låsa dörren efter dem och dra ner ljuset tills bara de små lamporna ovanför bardisken var tända. Klockan var knappt två. Vi var ensamma i baren, jazzen spelade fortfarande lågt, och jag hade tagit av mig pumpsen för gott och låtit dem falla ner vid foten av barstolen.

Han gick tillbaka bakom disken, hällde upp två whisky och vi skålade. Han erkände att han hade väntat i tre veckor på att vi äntligen skulle bli ensamma, och jag svarade att jag också hade det. Då ställde han ner glaset, gick runt bardisken och lyfte ner mig från barstolen med händerna om min midja. Utan klackar, med det svala parkettgolvet under fotsulorna, nådde jag honom knappt till axeln. Han kysste mig, med händerna i mitt hår och sedan på knuten i min klänning, och mina händer under hans skjorta, på hans rygg.

Resten tänker jag inte berätta i detalj. Låt mig bara säga att baren hade väldigt bekväma lädersoffor längst in, att min omlottklänning fyllde exakt den funktion som den en gång uppfanns för, och att Matteo visste precis vad han gjorde. Bartenders har flinka händer: det är ingen klyscha, det är ett faktum, och jag kontrollerade det flera gånger den natten.

Vi stannade i baren till fyra på morgonen, pratade, skrattade, kysstes och började om med resten. Det var overkligt, den tomma baren, musiken, de bortglömda glasen på disken och vi två i den där soffan. När jag klädde på mig hittade jag den ena pumpsen under ett soffbord och den andra bakom bardisken, utan att någonsin förstå hur den hade hamnat där. Lädret lämnade röda märken på baksidan av mina lår ända till eftermiddagen dagen efter.

✦

Han körde hem mig genom en helt tom stad. Utanför min port kysste han mig en sista gång och frågade om jag skulle komma tillbaka veckan efter. Jag sa ja, gick uppför trapporna med pumpsen i handen och föll ihop i sängen. Dagen efter, när jag hade satt mig väldigt försiktigt på köksstolen, bestämde jag mig för att tillbringa dagen liggande på mage, med den där tidningen.

Jag kom tillbaka, flera gånger, och inte alltid för cocktailernas skull. Men efter några veckor stod det klart för oss båda: det var ett vackert och intensivt äventyr, inget mer långvarigt. Till slut bytte han bar, jag upptäckte andra ställen, och vi skildes utan något drama. Den natten, ensam med honom i den låsta baren, kommer jag aldrig att glömma.

Ibland är det ögonblicken man inte har planerat som stannar kvar längst. Och sedan dess, när en bartender frågar om jag har några planer efteråt, kastar jag först en blick på sofforna längst in.

✦ ✦ ✦

En historia till?

Jag berättar också…

Det jag ser i spegeln före en dejtTjugo minuter innan jag ska gå, i svart spets framför spegeln, kommer alltid det där ögonblicket av tvivel. Sedan minns jag en man som knöt upp min morgonrock och berättade vad han egentligen tänkte titta på. Jag tänkte inte på mitt ärr en enda gång den natten.Natten han missade sista tåget hemEtt första glas med Johan från C-Date som skulle förbli helt oskyldigt. Men så missade han sista tåget, mina nya stövletter gjorde ont som tusan och han erbjöd sig att ta hand om mina fötter. Morgonen efter gick jag inte riktigt rakt.