Min löparkompis och väggen i hans vardagsrum

Den här bilden tog Erik, i mitt badrum, en söndagsmorgon när vår löprunda hade slutat hemma hos mig. Jag hade precis klivit ur duschen, med en vit handduk knuten precis ovanför bysten, och satte upp mitt fortfarande blöta hår med ryggen mot honom. Han erkände senare att det inte riktigt var håret han tittade på. För att förstå hur en man som jag träffade i en löparapp till slut fotograferade min rygg i mitt badrum måste vi gå några veckor tillbaka i tiden, till en annan söndag, hemma hos honom den gången.

För en gångs skull hade jag inte träffat den här mannen på en dejtingsajt. Jag springer två till tre gånger i veckan, nästan alltid längs Norr Mälarstrand och runt Långholmen, och jag hade laddat ner en app för att följa mina tider och sträckor. Det jag inte märkte direkt var att den hade en social funktion: man kunde se andra löpare i området, deras rundor och deras tider, och man kunde till och med gilla deras profiler. En träningsapp där man kan matcha, ja, du läste rätt.

En kväll efter löpningen satt jag och scrollade bland profilerna medan jag drack min proteinshake, på köksgolvet eftersom benen vägrade gå en meter till. Det var då jag hittade Eriks profil, vi kan kalla honom så. På bilden var han mitt i ett lopp, med dyblött hår och ett utmattat leende, och med statistik som faktiskt sårade mig lite: en halvmara på en timme och trettiofem minuter och regelbundna rundor på tio till femton kilometer. I sin bio skrev han att han letade efter någon att springa med för att få fart på sina tunga morgnar.

Jag gillade hans profil. Två timmar senare gillade han min tillbaka, med ett helt enkelt meddelande: han hade sett att vi sprang på samma rundor längs vattnet och föreslog att vi skulle testa en morgon tillsammans. Jag tänkte varför inte, eftersom jag ändå behövde en ordentlig spark i baken för mina morgonrundor.

✦

Vi bestämde träff en lördag klockan sju, på kajen vid Norr Mälarstrand. Jag var lite nervös när jag kom dit, inte av samma anledningar som före en vanlig dejt, men ändå: det är konstigt att träffa en man utan smink, med håret i en stram hästsvans, i en vit sport-bh och ett par små shorts som inte döljer särskilt mycket av låren. Han var redan där och stretchade mot en bänk. Lång, strax över trettio, simmaraxlar under en grå funktions-t-shirt och löparvader, torra och skulpterade, precis som på bilden.

Vi hälsade lite tafatt och började sedan springa. De första kilometrarna pratade vi bara om löpning: våra favoritrundor, våra mål, våra morgnar utan motivation. Han var rolig och inte det minsta mallig trots sina tider, och efter fem kilometer hade vi hittat ett gemensamt tempo. Det var skönt att springa bredvid någon som pushar dig utan att köra över dig, och som diskret saktar ner när du börjar flåsa, medan han låtsas beundra utsikten över Riddarfjärden.

Vi gjorde om det onsdagen efter, och sedan lördagen därpå, och det blev en fast träff. Vi sprang, vi pratade, och så småningom började vi prata om våra liv: han jobbade med IT, han var singel och han hade inte tid med ett seriöst förhållande. Det passade bra, för det hade inte jag heller. Efter tre veckor fanns det ändå helt klart något där. Det fanns blickar som dröjde sig kvar under stretchingen, hans hand som stannade en sekund för länge på min axel när han räckte mig vattenflaskan, och mitt sätt att stretcha precis framför honom, framåtböjd, fullt medveten om vad mina tights gjorde med min rumpa. Men ingen sa något, och vi stannade kvar i den där gråzonen mellan träningskompisar och något annat.

✦

Och så kom den där söndagsmorgonen. Vi hade bestämt oss för att köra femton kilometer i stället för tio, ett långt varv runt Långholmen och hela vägen bort mot Gamla stan och tillbaka. Det var svalt, himlen var klar, och vi sprang fortare än någonsin, som en utmaning, utan att någon av oss ville släppa. Vid målet, på kajen vid Norr Mälarstrand, var vi båda andfådda, genomsvettiga och hade låren i brand. Han böjde sig framåt med händerna på knäna och flämtade att herregud, vad skönt det var.

Jag tittade på honom. T-shirten klistrade mot bröstet och tecknade varenda muskel på magen, underarmarna glänste av svett och det blöta håret föll ner i pannan. Jag var varm, och det var inte bara de femton kilometrarnas fel. Det var då han pekade på huset precis bakom oss: han bodde på tredje våningen, och han frågade om jag ville följa med upp och dricka något och, om jag ville, ta en dusch. Jag tvekade en sekund, bara en, och sedan sa jag ja.

✦

Hans lägenhet såg ut precis som jag hade föreställt mig: ren, minimalistisk, med en racercykel upphängd på väggen och tre par löparskor på rad i hallen. Jag tog av mig mina, ett par neonrosa löparskor som inte var särskilt glamorösa, och sedan mina genomblöta strumpor, och gick barfota med fuktiga fötter över hans parkettgolv medan han räckte mig en vattenflaska. Han visade mig badrummet och sa åt mig att gå först, han skulle vänta. Jag tog en snabb dusch, med väldigt varmt vatten över mina trötta muskler, och torkade mig med hans handduk, som doftade av hans parfym. Eftersom jag inte hade något annat drog jag på mig min fortfarande fuktiga sport-bh och mina tights igen.

När jag kom ut satt han i vardagsrummet, fortfarande i löparkläderna, i soffan, och han tittade på mig på ett annat sätt, mer intensivt. Jag sa att det var hans tur. Han reste sig och kom fram till mig tills han bara var några centimeter bort, och hjärtat slog fortfarande som på sista kilometern. Han erkände att han inte hade kunnat sluta tänka på mig under de tre veckor vi hade sprungit tillsammans. Jag svarade inte, jag kysste honom.

Tre veckors spänning släppte på en gång. Hans händer om min midja, mina runt hans nacke, och vi backade mot soffan utan att sluta kyssas. Han drog av mig t-shirten, jag drog av honom hans, och sedan gav han sig på min sport-bh. Om du aldrig har försökt få av någon en fuktig sådan ska du veta att det är en gren i sig: vi brottades med den i en hel minut, han med fingrarna fast i resåren och jag med huvudet fast inuti, och vi började skratta båda två.

Det var jag som knuffade ner honom i soffan, och under en lång stund var det han som tappade andan, med händerna i mitt hår, medan han mumlade mitt namn. Sedan drog han mig intill sig och tog sig an mina tights, andra bataljen, eftersom funktionstyget sitter fast i huden som om det hade skrivit kontrakt med den. När han tog fram en kondom ur lådan i soffbordet förstod jag att han också hade tänkt på det här ett tag.

Detaljerna tänker jag inte gå in på. Jag kan bara säga att vi inte stannade i soffan: mattan i vardagsrummet gav mig ett litet rött brännsår längst ner på ryggen, och jag upptäckte att väggen i hans vardagsrum var väldigt stadig, vilket inte är oviktigt när man har ena benet lindat runt midjan på någon. Våra muskler, redan slutkörda efter löpningen, gjorde varje rörelse både tyngre och mer intensiv. Det var jag som gav vika först, fastklamrad vid hans axlar, med ben som darrade som efter ett maraton jag aldrig har sprungit, och han lät mig inte vara ensam särskilt länge.

Vi hamnade sittande på golvet, med ryggen mot den där väggen, andfådda för andra gången den förmiddagen. Han kastade en blick på löparklockan som han fortfarande hade på handleden och konstaterade att vi nog just hade bränt fler kalorier än under de femton kilometrarna. Vi tog en riktig dusch, tillsammans den här gången, och sedan gjorde han äggröra som vi åt på hans balkong med utsikt över vattnet, medan vi pratade om allt och ingenting. När jag kom hem fick jag hålla mig i ledstången för att ta mig upp de två trapporna.

✦

Vi fortsatte att springa tillsammans, men nu slutade våra rundor alltid hemma hos honom, eller hos mig, och det var så bilden i början kom till. Appen gav oss statistik över löpningen, aldrig över det som kom efteråt. Synd, den hade varit imponerande den också, även om mina onsdagstider sjönk betänkligt under hela den perioden.

Det höll i tre månader, sedan blev han förflyttad till Göteborg. Vi sa hej då utan något drama, efter en sista runda runt Långholmen som slutade precis som alla de andra. Vi följer fortfarande varandra i appen: jag ser hans rundor längs älven i Göteborg, han ser mina längs Norr Mälarstrand, och då och då gillar någon av oss fortfarande den andras pass.

Sensmoral: man behöver inte alltid en dejtingsajt, ibland räcker det med ett par löparskor. Och om en man frågar om du vill följa med upp och duscha efter femton kilometer, ta med dig ett par extra trosor.

✦ ✦ ✦

En historia till?

Jag berättar också…

Vad jag faktiskt gör efteråt (inte glamoröst)På film somnar man omslingrade i oklanderliga lakan. Hos mig, efter en lyckad natt, blir det toaletten, duschen och handduk på huvudet, vare sig han gillar det eller inte. Och en kväll, medan jag stod under vattnet, bytte en man de genomblöta lakanen utan att jag hade bett om något.Bartendern som låste baren för mig klockan tvåI tre veckor serverade Matteo mina Negroni och tittade på mig lite för länge. En fredag hittade han på en cocktail åt mig, låste baren klockan två på natten och visade mig lädersofforna längst in. Dagen efter kunde jag bara ligga på mage.